Vi hade aldrig träffats öga mot öga. Men jag betraktar ändå Tea Anderstig som en vän. Och som med alla mina andra Internetvänner, närde jag en liten förhoppning om att få träffa henne i det som vi kallar verkligheten. Ansikte mot ansikte.
Det kommer aldrig att bli så.
Efter en tragisk olycka utanför Dorotea igår kväll så finns inte Tea kvar. Hennes dotter omkom i olyckan, medan hennes son blev svårt skadad.
Jag kan inte sluta tänka på Tea och hennes familj. Tänker på löjligt futtiga saker. Hur vi skämtade med varann, hon på det där lite barska norrländska viset. Hur glad hon blev när hon fick en inbjudan till Google Wave. Vad jag tänkte när jag fick veta hennes e-postadress. Små irrelevanta saker är allt jag har kvar.
Just nu känns det så fruktansvärt orättvist. Hon hade så mycket kvar att ge.
