Det känns jättekonstigt. Men han är borta nu.
Ronnie James Dio, den lille mannen med den förfärliga frisyren och den fantastiska rösten. Han kallades "The Godfather of Heavy Metal", med en anspelning på hans italienska påbrå.
Aldrig trodde jag väl att jag vid 42 års ålder skulle sitta och skriva en hyllning till en av mina idoler. Men nu gör jag det. För Ronnie James Dio har alltid haft en särskilt plats i mitt hjärta. Han är en av de allra största. Dessutom en av dem jag aldrig fått se live.
Mitt starkaste minne av den lille mannen med den kraftfulla raspiga stämman är från en period i gymnasiet. Eller möjligen gick jag i nian. Jag läste Tolkiens trilogi om Härskarringen från början till slut. Hela tiden lyssnade jag på samma skiva: Mob Rules med Black Sabbath, och Ronnie James bakom micken. Det är en platta jag fortfarande älskar. Varje gång jag hör den, drabbas jag av en mycket säregen känsla. Jag ser orcher, alver och dvärgar. Blånande berg och mörka skogar. Skräckslagna hober och mäktiga trollkarlar.
Allt till ackompanjemanget av Ronnie James Dios stämma. Nu har den tystnat - men som tur är kommer den alltid att finnas kvar.
